Förbered er på ett konstigt och kanske lite långt inlägg men det är alla mina konstiga tankar som ni kommer att få läsa.

 

Ibland så vill jag så himla gärna åka som au pair, jag tänker hur kul det kommer bli, hur mycket roligt jag har hört om det, hur kul alla har! Jag tänker hur kul det kommer bli att bo i en amerikansk familj och leva precis som dom gör, att BO i USA, i landet jag älskar och nästan känner mig lite hemma i. Jag tänker på hur kul det kommer bli att köra bil där, att vara precis som en amerikanare, ibland kan jag till och med tycka att det ska bli kul att få tanka bilen där, jag vet jag är konstig. Eller att åka och handla i en mataffär, jag älskar USAs mataffärer, jag älskar nog fan amerikaner också, dom är så himla härliga, så öppna och är alltid så hjälpsamma. Ibland så fantiserar jag om att få bo i New York, att min värdfamilj kommer bo ganska nära New York så att jag kan åka in där på helgerna, bara gå runt där, för jag älskar fan den staden.

Och så vill jag bo i ett fint hus, värdfamiljen ska ha det fint inrett också, och ett stort fint kök. Rena drömmen hade varit om jag hade fått en egen källare, där jag bodde under mitt år, med eget badrum och allt, att ha mitt eget lilla krypin.

Sen så kommer ångesten över mig, jag blir orolig och börjar tänka vad fan jag egentligen håller på med. Igår låg jag och tänkte på om jag verkligen kommer klara ett helt år där, eller bara några månader. Jag är rädd att jag inte kommer vara min värdfamilj till lags, tänk så vill dom att jag ska göra mycket mer än vad jag kan. Jag är rädd att jag inte kommer våga säga till när det behövs, för att jag är alldeles för snäll. Jag har alltid varit en alldeles för snäll person och säger knappt vad jag tycker, när jag väl säger vad jag tycker mår jag dåligt för att jag då har sagt vad jag tycker, jag är alltså helt jälva hopplös! Men när det kommer till att säga till i min värdfamilj så måste jag ju stå på mig, det handlar ju om mitt välmående och att vi ska komma överens. Jag kanske vågar säga till mer för att jag är alldeles ensam där, eller så är det tvärtom, jag får helt enkelt se när jag kommer dit. Sen så tänker jag, tänk om jag är tråkig, tänk om barnen inte gillar mig. Jag är rädd att jag inte kommer kunna hålla dom sysselsatta hela tiden, tänk så kommer jag bara på samma saker hela tiden? Då går vi till lekplatsen, IGEN. Tänk så tycker dom att jag är tråkig? Jag tror nog att jag vill ta hand om lite äldre barn, jag tror det blir lättare, då kan jag ju bara säga att, gå och borsta era tänder, eller ja nått sånt, om jag tar hand om 3åringar måste jag få med han/henne till toaletten för att borsta tänderna på dom. Sen får de inte vara för gamla barn heller, dom får liksom inte vara 13 bast, då kan man ju nästan festa tillsammans, haha skoja bara.

Sen är jag orolig för att jag inte kommer få några kompisar där, vilket jag ändå tror att jag får tillsut. Så det ordnar sig nog. Sen så hade jag jätte gärna velat haft ett bra förhållande med mina värdföräldrar så att jag kan prata med dom om jag känner mig orolig eller så.

Sen kommer det värsta, att lämna min familj. Hur i helvete ska jag klara mig utan mamma, pappa & Linnéa? I ett helt år? Jag vet där finns Skype, men jag kommer ju vilja krama om dom! Prata med dom på riktigt! Bara när jag tänker på det bryter jag fan nästan ihop alltså. Och Johan, hur ska de gå? Hur ska jag klara mig utan Johan i ett år? Utan DTM i ett år? Det är ju med er som jag är mig själv och bryr mig inte ett dugg om jag bajsar ner mig totalt, då torkar vi ju upp det ihop, haha!

 

Jag ångrar verkligen inte en sekund att jag sökte till det här programmet, kanske har alla dessa känslor att göra med att  jag vill börja prata med värdfamiljer, jag vill kanske veta att detta verkligen är på riktigt.

 

Och egentligen är det inte så jävla konstigt att jag känner som jag känner, jag ska lämna min trygga lilla vardag för att åka alldeles ensam till ett land och bo i en främmande familj, inte så himla konstigt att man känner så som jag gör.

Och om det nu inte skulle funka, om jag inte klarar av allt med Au Pair, nej Elin då kan du ju fan ta mig bara sätta dig på ett plan tillbaka till Sverige igen. Där är ju ingen som tvingar mig att vara där i ett helt år.