Folk tror att efter några veckor slutar man vara ledsen och inte sakna längre. Dom fattar i så fall inte ett jävla skit! Jag saknar Gusten så in i helvetes mycket att jag håller på att spricka, vill bara gräva ner mig ibland, gråta gråta och gråta men om jag hade gjort det så hade det inte hjälpt, jag hade blivit ännu mer ledsen och till slut så himla nedstämd igen, att skratta efter att min lillebror hade dött kändes förjävligt, folk trodde säkert att jag hade kommit över det då. Men bara för att man inte gråter och försöker vara glad trots allt betyder det verkligen INTE att man har kommit över det som har hänt. Jag vill bara att han ska vara här hos mig nu, jag hade hållt honom så himla mycket, pussat på honom och bara tittat på hur söt min lillebror va. Jag saknar dig så mycket, och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi träffas när jag kommer till himmeln, för jag vill krama om och pussa dig igen och ha någon att berätta saker för som inte berättar saker vidare. Såna här inlägg slutar alltid med att jag sitter och stor gråter, och det gör det denna gången med.